lördag 8 maj 2010

Som en berg och dalbana...

Jag tog med mig datorn på balkongen. Himlen är helt blå och på gräset går två skator och pickar i löven, småfåglarna kvittrar... får mig att le.

Ändå går känslorna upp och ner, ibland mår jag rätt bra, som när jag är på jobbet... där finns inte utrymme för att må dåligt själv, där får jag hjälpa. Eller blir sedd...

Men sedan händer något som sänker mig.

Inatt försökte en kompis i Stockholm att ta livet av sig, kanske har hon lyckats nu... hon är medvetslös. Oron gnager, jag förstår det jätteväl, vi har prata mycket om det, oron är, om hon någonsin kommer tillbaka till oss... Viljan att försöka ta livet av sig är ett gift... så svår att styra bort. Hon vet att hon har människor som bryr sig om och vill hjälp. Jag hoppas så att hon inte får som hon vill den här gången... vill krama om, höra rösten, känna energin... Har gråtit som en tok... bad till någon högre makt att det inte är så här det ska sluta.

Så många gånger vi pratat om att ta livet av sig, jag känner igen allt hon säger... jag har bestämt mig för att det ändå är mod. jag har aldrig gjort det, men jag förstår det, eftersom jag också har de tankarna. Jag försvarar det inte, men när man inte ser någon annan utväg eller när man fastnat i sin egen ryggsäck/källare, är det bara en sak som lockar. Livet efter detta... ett bättre liv.

1 kommentar:

  1. Linn, skrev så här härom dagen...
    Depression is not a sign of weakness, it is
    a sign that you have been trying to be strong for too long, I suffer
    with it and have to deal with it on my own.... A lot of families have
    this in there lives and don't know how to cope...All we need is the odd
    hug an to be told that WE ARE LOVED unconditionally...
    Jag förstår...
    Men man är aldrig ensam...

    SvaraRadera