Har ännu inte hört något från soc. angående umgänget som ska upp i rättegång snart. Tror inte att de tänker prata med tjejerna den här gången heller... suck, vad är det för fel på dom. De ska lämna in ett snabbyttrande men då ska de också ha pratat med oss, men de har varken ringt eller skickat brev till mig, bara en vecka kvar nu, usch.
Snart blir det flytt iallafall det blir bra, men allt med barnen är så otydligt, han kommer jävlas igen...
Hur blir den här sommaren?
Han sa att om jag flyttar ska jag få se... få se vad? att han aldrig kommer lämna oss ifred? få se hur dum han är? få se vad han kan göra? vilka han kan påverka? sjuk människa...
Hanna har åkt iväg med Emma, blir borta några dagar.
Fanny och jag ska ha picknick, ute eller inne... beroende på vädret.
Teater ikväll på Alnö, trevligt. Filtar och fika...
Dagens tankar:
Stressad...
Trött...
Vad händer?
Klar med städ och tvättstuga redan kl. 10.00... uppe för tidigt!
Tv:n står på som sällskap, ingen tittar...
Inga nyheter som intresserar idag.
Timrå kommun, så mycket kritik till dom!
måndag 14 juni 2010
fredag 4 juni 2010
Tydlig
Tänker...
Vad skönt med människor som är tydliga! Inga dolda eller kryptiska meningar, bara rakt på sak, det gillar jag.
SMS... så underbart att kunna säga det man tänker till någon utan att man behöver känna sig nervös för vad personen svarar.
Tolka det själv...
Att minnas hur det verkligen var är skönt, inga tankar på vad det var som gjorde att jag kände så. Allt är klart...
Vem?
Varför?
Och åter igen vem?
Så länge sedan... men det går bra ändå.
Mår bra!
Vad skönt med människor som är tydliga! Inga dolda eller kryptiska meningar, bara rakt på sak, det gillar jag.
SMS... så underbart att kunna säga det man tänker till någon utan att man behöver känna sig nervös för vad personen svarar.
Tolka det själv...
Att minnas hur det verkligen var är skönt, inga tankar på vad det var som gjorde att jag kände så. Allt är klart...
Vem?
Varför?
Och åter igen vem?
Så länge sedan... men det går bra ändå.
Mår bra!
torsdag 3 juni 2010
Torsdag
Dagens tankar...
Tänker fortfarande på den första... vet inte hur det skulle vara.
Lukter. Hur kan man komma ihåg lukter?!
Soligt, blåsigt och regn...väder som snabbt skiftar, precis som känslor...
Barn som skrattar, härligt.
Par som håller om varandra, eller bara tittar på varandra med värme.
Hundar som hälsar för ivrigt på varandra... vissa hälsar inte alls.
En promenad som ger hälsa både för kroppen och själen... allra helst i sällskap med en vän.
Kramar...
Dålig sömn...
Andas!
I am on my own. Nothing can go wrong cause i am standing strong... /Sarah Dawn-Finer
Tänker fortfarande på den första... vet inte hur det skulle vara.
Lukter. Hur kan man komma ihåg lukter?!
Soligt, blåsigt och regn...väder som snabbt skiftar, precis som känslor...
Barn som skrattar, härligt.
Par som håller om varandra, eller bara tittar på varandra med värme.
Hundar som hälsar för ivrigt på varandra... vissa hälsar inte alls.
En promenad som ger hälsa både för kroppen och själen... allra helst i sällskap med en vän.
Kramar...
Dålig sömn...
Andas!
I am on my own. Nothing can go wrong cause i am standing strong... /Sarah Dawn-Finer
Sömn...
Bristen på sömn... väcker många tankar, men det är goda tankar nu...
Jag mår bra och jag är inte ömtålig.
Jag vill veta hur allt är, hur illa det än kan vara.
Kärleken kan övervinna mycket om man låter den...
Varför?
Jag vet att det är mycket omkring som stör det som kan hända, men låt det hända ändå, blir det fel så var det inte meningen.
Jag vill att det ska hända, men ändå inte, hur mycket jag än försöker låta bli att tänka på det, så kommer allt så lätt tillbaka...
Ska jag vänta?
Säg vad du vill att jag ska göra istället...
Prata...
Krama...
Mys...
Jag är inte rädd längre, jag mår bra.
Ingen annan än jag själv ska någonsin få mig att må dåligt, jag kommer inte att låta det hända.
Konstiga tankar kanske, men inte mörka...
Kram alla vänner, hur skulle allt sett ut om inte...
Jag mår bra och jag är inte ömtålig.
Jag vill veta hur allt är, hur illa det än kan vara.
Kärleken kan övervinna mycket om man låter den...
Varför?
Jag vet att det är mycket omkring som stör det som kan hända, men låt det hända ändå, blir det fel så var det inte meningen.
Jag vill att det ska hända, men ändå inte, hur mycket jag än försöker låta bli att tänka på det, så kommer allt så lätt tillbaka...
Ska jag vänta?
Säg vad du vill att jag ska göra istället...
Prata...
Krama...
Mys...
Jag är inte rädd längre, jag mår bra.
Ingen annan än jag själv ska någonsin få mig att må dåligt, jag kommer inte att låta det hända.
Konstiga tankar kanske, men inte mörka...
Kram alla vänner, hur skulle allt sett ut om inte...
onsdag 19 maj 2010
Bra dagar
Mår rätt bra, det var skönt att höra att någon vill prata med tjejerna och kan hjälpa...
De var här idag, Fia skjutsade upp dem. Vi gick en sväng på stan. Första gången jag varit ute från avdelningen. Det var så mysigt att vara med dem en stund... fick en liten rosa gris som Fanny gjort på slöjden, den hade fått namnet Fia... =)
Hörde en sak härom dagen att personalen är som en påse med smågodis... det finns alla sorter, det gäller alla människor men just här får de namn som sega gubbar, skum bananer, syrliga karameller och söta nallar... rätt roande faktiskt.
De var här idag, Fia skjutsade upp dem. Vi gick en sväng på stan. Första gången jag varit ute från avdelningen. Det var så mysigt att vara med dem en stund... fick en liten rosa gris som Fanny gjort på slöjden, den hade fått namnet Fia... =)
Hörde en sak härom dagen att personalen är som en påse med smågodis... det finns alla sorter, det gäller alla människor men just här får de namn som sega gubbar, skum bananer, syrliga karameller och söta nallar... rätt roande faktiskt.
lördag 15 maj 2010
Långt hemifrån...
Lördag 15/5
Klockan är strax efter 7 på morgonen, jag har som vanligt den sista tiden sovit dåligt. Inatt har jag dessutom känt av värken i ryggen. Inte så konstigt egentligen, jag får inte ens gå ut på promenader.
Jag har varit här i tre dagar nu och jag vill bara hem. Här är jag ensam, långt ifrån alla vänner och familjen...
Malin skulle berätta igår för tjejerna om att jag blir kvar i tre veckor, enligt planeringen, jag vill helst åka hem så fort som möjligt, jag saknar dem så mycket. 25 mil bort är de, jag vill ha dom här nu, krama om... höra deras röster. Hannas röst har på sista tiden blivit rätt gnällig, men hon vill också vara pre-tonåring precis som sina klasskamrater, men hennes kärlek lyser igenom, hon är ingen som kommer revoltera mot Mamma och pierca sig i tungan eller tatuera sig... hon har ett mål i livet, det har hon haft länge. Hon ska bli veterinär.
Visst kan hon vända och bli "värsting" men det är isåfall omständigheterna runt omkring som kommer att göra det valet åt henne...
De senaste dagarna har varit jobbiga... jag inser först idag vad mycket jag varit med om,och hela tiden dyker nya saker upp... för visst vet jag varför jag har sån värk i ländryggen... Så många gånger han sparkade där, när jag blivit liggande efter slagen. Varje gång jag kurat ihop mig för att skydda ansiktet.
Skyddar ansiktet för att ingen ska kunna se, fråga eller undra vad som hänt. Ibland hinner jag inte skydda ansiktet, han håller fast mina armar med sina knän och slår med knyten näve, men också öppen hand... Han har ett makabert leende på läpparna under tiden...
Hittills har jag inte velat berätta om vad jag varit med om, för att skydda mig och honom, vår familj. Vad hjälper det mig egentligen. Här känner jag mig tvungen att berätta allt, men det tar emot.
Igår skrev jag ett brev och berättade om det sexuella våldet och undrade också om jag fått bestående skador efter det. Jag funderar på om jag ska berätta om sparkarna, eller om jag bara ska låta det vara...
Jag får gå ut tillsammans med någon personal en gång i timmen för att röka, men bara fram till 17. Sedan får jag vara inne. Idag skulle de ta upp om jag kunde få gå ut själv. Det skulle vara skönt att ta en promenad. Åtminstone för att köpa cigaretter.
Fia sa igår att hon kunde komma upp på onsdag och ta med sig tjejerna. Det skulle vara så skönt att vara med dom ett tag.
En annan vän ringde igår och pratade, han får mig att tänka på annat, det är skönt att ha en sån vän, även om jag inte vill berätta allt som händer. Han har frågor som jag inte vill svara på...
Malin säger att hon kan ta hand om barnen den tid jag ska vara här och det känns tryggt, jag vet att de har det bra där.
Jag pratade med Lars också och berättade vart jag var, samtalet bröts. Mottagningen på mobilen är jättedålig. Hans fru har lyckats ringa de gånger jag varit upptagen med annat. Hon säger i sms att hon tycker jag ska kämpa...
Jag tycker fortfarande att hjälpen kommer i fel ordning. Som jag har kämpat för att någon ska lyssna på barnen. De vill inte träffa pappa, men ingen vill höra. Han har fått ett skyddat umgänge med barnen från tingsrätten, men sociala som skulle skicka in ett föryttrande har inte frågat barnen vad de vill, de skrev väldigt lite fakta, ungefär att barnen bor hos mamma och har inte träffat pappan sedan oktober.
Det står inte att de bevittnat våld och att Hanna var den som ringde polisen den där kvällen i oktober... det står inte heller hur rädda de är för honom, eller att han har problem med spriten.
Nu är bollen i mina händer, men jag kan knappt ta beslut om vad vi ska äta till middag. Jag vet att jag inte kan ta ett beslut att skjutsa dit barnen mot sin vilja för att träffa den man som är deras pappa i biologisk mening... men vilken pappa är han i något annat avseende. Vart finns kärleken, tryggheten eller värmen som barn, ja alla människor i nära relationer ska visa varandra för att känna sig bekväma i situationen.
På rättegången tittade jag inte på honom, men Gunilla har berättat i efterhand att han hade ett leende på läpparna. Så typiskt honom, men det innebär ända att han faktiskt är lite nervös. Han skrattar på begravningar, han vet inte hur man visar riktiga känslor, har aldrig bett om ursäkt någon gång, har aldrig ånger för det han gjort... Han förstår inte vad han gjort, och tjejerna kan bli riktigt irriterad på honom efter varje vansinnes utbrott, när han säger att han inte gjort något, fast jag ligger där blåslagen, eller blödande så står han där och säger att han inget gjort... helt oförstående, då blir han ännu argare på mig och tycker att det är något jag gjort mot mig själv för att barnen ska tro att HAN, den snälla, underbara, genom goa människan har gjort något sånt. Att han skulle vara ond finns inte på världskartan... ingen skulle tro mig säger han. Så är det kanske, men vi vet, vi i familjen.
Han förstår inte att han sårar barnen när han hela tiden hävdar sin oskuld... de litar inte på honom. Menar han att barnen är så manipulerade utav mig att de inte ser vem som slagit.
Jag vet inte vad han säger till sina släktingar, jag tycker bara att det är synd att de tagit avstånd från barnen... vi hade god kontakt med hans föräldrar, tjejerna trivdes väldigt bra där med farmor och farfar. Men de har brutit all kontakt med oss. De fick var sitt julkort i vintras, men Hanna kastade sitt utan att läsa det. Fanny fick ett kuvert från dem när hon fyllde år, men kastade det utan att öppna det, hon såg på handstilen att det var farmor som skrivit, hon sa att om de vill mig något får de komma hit.
Jag pratade med farmor några dagar efter polisen hämtat Peter, hon sa att hon sovit dåligt efter det som hänt, men hon la skulden på mig. Jag kände att det är inte jag som ska kontakta henne i framtiden, men jag sa ändå att jag vill att hon ringer barnen, och det skulle hon göra... tvärt i samtalet blev hon irriterad och sa att nä, du får ordna ditt liv på ditt håll, så ska vi hjälpa Peter från vår sida. Jag sa bara Ok. Sen la vi på. Sedan dess har jag inte pratat med någon av hans släktingar. Och inte har de ringt barnen heller.
När Peter släpptes från häktet började han skicka sms till barnen, det började redan på fredagen, då hade han för övrigt bytt lås på huset... han hade sagt att han inte ville ha någon som sprang omkring där, när han inte han var hemma. Det har resulterat i att vi nu 7 månader senare fortfarande inte har några av våra saker... eller jo, några saker som min bror hämtat, men det är långt ifrån allt. Det var hans mamma som berättade att han bytt lås, och jag sa bara förvånat att han inte har rätt till det eftersom det är vår gemensamma bostad och att vi måste få våra saker, lät hon väldigt förvånad och sa att det har han väl visst rätt till, han bor ju där. jag frågade om hon trodde att någon ens skulle åka dit utan att han vet om det, för han har ju ändå besöksförbud... vi vill ju inte riskera att stöta på honom, då var hon tyst, det var innan hon sa att hon mått dåligt, för övrigt frågade hon aldrig hur barnen mådde...
Sms:en Peter skickade var på fredagen 22 st på lördagen 43 st 5 st på söndag och 2st på måndag. Samma sms till båda barnens mobiler... Fanny hade glömt sin mobil hos en kompis så hon hade inte läst dem, Hanna fick dom men läste dom inte, hon kastade bort mobilen och sa inget förrän på måndagen, då hon ville ringa en kompis... vi hämtade Fannys mobil på tisdagen och jag blev riktigt brydd över mängden sms han skickat. 73 st på 4 dagar... de flesta var korta, sov gott eller god morgon, och det är väl kanske ok, men sen var det en hel del som började med "hälsa Lena att..."
Det var hotfulla, elaka sms som vilken människa som helst hade sett som hemska. Han får ju egentligen inte försöka sig på att ta kontakt med mig på grund av besöksförbudet, och jag borde ha visat polisen sms:en, men jag bara tryckte "radera alla", jag blev så rädd. Efter det bytte tjejerna mobil nummer och Hanna anmälde sin mobil som försvunnen... 1500 kronor plus 250 kronor/st för att få skyddat nummer till båda mobilerna. Men advokaten sa att när de själva vill ha kontakt med pappan så kommer de att ge honom numret, men bara när de själva vill...
Varför är jag då här?
Jag blev egentligen rädd för mina tankar redan när en vän försökte ta sitt liv, jag tänkte "vad skönt!" istället för "varför?" som borde varit den normala tanken. Jag träffade min kurator på måndagen eftersom jag sovit dåligt sista tiden, eller egentligen hela tiden, men sista tiden har livet flutit på utan mig, jag har legat i sängen och inte fått något gjort, inte städat, inte ätit, inte tvättat,inte betalat räkningar, knappt klivit upp för att åka på jobbet... Jag fick sömnmedel med mig hem och tänkte att om jag tar ut alla och tar dem inatt när tjejerna sover, så får jag sova till slut, de behöver inte mig just nu. Kuratorn blev orolig för mig och när jag inte svarade i telefon kontaktade hon min chef, även om jag redan talat med honom om mina tankar... Det blev ordnat med vistelse på annan ort, vilket jag tackade nej till, men min svägerska övertalade mig att jag skulle tacka Ja, när jag nu fick hjälp... en taxi hämtade mig någon tid strax efter det, jag hann säga adjö till tjejerna väldigt snabbt... Det känns inte som frivillig vård, men det är det väl egentligen, de kan ju inte hålla mig emot min vilja... men som Pappa sa när vi var liten " din vilja hänger i trätopparna..." vad betyder det egentligen. Att det var han som bestämde såklart men hur egentligen menade han...
Jag har fått sån ångest över vilken värdelös människa jag är som inte kan få någon annan människa att se vad jag ser... vad mina barn behöver. Frustration över att ingen lyssnar. Men också tankar på varför tjejerna själva inte uttrycker det till någon annan än mig. Visst säger Malin att hon ser att Hanna ser ledsen ut, men tjejerna berättar inte för någon...
Jag hoppas att de får någon kontakt kanske via BUP, eller något, där de kan känna att det är okej att säga vad man känner, inte försöka vara snälla och duktiga hela tiden.
Det äldsta barnet tror att jag svikit honom genom åren, fast jag i själva verket skyddat honom från den livssituation som jag levde i med Peter, han hade det bättre hos sin egen Pappa, fast han kanske inte själv tyckte det. varje gång han var hos oss var Peter snäll... Sonen tror att han är jättebra, men vet inte vad Peter sa om honom bakom ryggen på honom.
Hanna sa härom dagen då hon fick veta att sonen blivit kallad av Peter som karaktärsvittne under rättegången i misshandeln. Att han skulle bara veta allt Peter sagt om honom... mmm, men det är väl tur att han inte vet det egentligen, sa jag. Vem vill höra sånt...
Jag sa upp kontakten med min son för några år sedan, det gjorde jag för att det blev ohållbart... det destruktiva livet med Peter, tillsammans med arbetet på en intensivvårds avdelning, där mycket tragiskt händer och sonens problem allt i en tragisk röra, det blev för mycket... kanske borde jag redan då ha tagit beslutet att lämna Peter för att hjälpa min son istället. Men jag gjorde inte det, var det rätt eller fel?! vet inte...
Redan när sonen var liten var det problem, med det umgänget från pappans sida, men många gånger också från Peters sida... det passade aldrig att sonen skulle komma, jag fick aldrig känna att det faktiskt var roligt... känslan av skam att ha ett barn med någon annan än Peter inför hans föräldrar, han ville inte att jag skulle berätta... den personlighets förändring han gjorde inför honom och den man han var inför mig var skrämmande redan då...
Sonen är vuxen idag och tar sina egna beslut. Om han egentligen vet vad han gör eller bara njuter av att någon ger honom uppmärksamhet, det vet nog inte ens han.
Jag har haft mörka tankarna om olika saker runt omkring mig, tänk vad man kan göra med bara en soppåse på salen... Självmord alltså... eller varför inte ta den där pennan som ligger där, sticka in något kärl eller varför inte plastblomman som hänger på väggen, den kan man kväva sig med, eller gaffeln, eller kniven vid matbordet... de har inte full koll på oss... jag skulle nog till och med kunna ta tavlan där på väggen och slå sönder ramen och skära mig med den... om jag säger att jag ska duscha får jag vara ifred några minuter, då hinner jag...
Men nu har jag varit här i några dagar, jag vill leva, men ibland kommer tankarna, de mörka... när som helst... men mest på natten. De säger att de ska hjälpa mig här, men om inte barnen får hjälp är det bortkastad tid på mig... är situationen densamma med barnen, att de inte får hjälp, så är jag snart där i mörkret igen...
Varför kan bara jag se, varför kan ingen annan se hur de mår och fråga dom vad de vill.
Sociala skulle bara veta vad deras agerande gör...
Hoppas jag får gå ut idag.
Klockan är strax efter 7 på morgonen, jag har som vanligt den sista tiden sovit dåligt. Inatt har jag dessutom känt av värken i ryggen. Inte så konstigt egentligen, jag får inte ens gå ut på promenader.
Jag har varit här i tre dagar nu och jag vill bara hem. Här är jag ensam, långt ifrån alla vänner och familjen...
Malin skulle berätta igår för tjejerna om att jag blir kvar i tre veckor, enligt planeringen, jag vill helst åka hem så fort som möjligt, jag saknar dem så mycket. 25 mil bort är de, jag vill ha dom här nu, krama om... höra deras röster. Hannas röst har på sista tiden blivit rätt gnällig, men hon vill också vara pre-tonåring precis som sina klasskamrater, men hennes kärlek lyser igenom, hon är ingen som kommer revoltera mot Mamma och pierca sig i tungan eller tatuera sig... hon har ett mål i livet, det har hon haft länge. Hon ska bli veterinär.
Visst kan hon vända och bli "värsting" men det är isåfall omständigheterna runt omkring som kommer att göra det valet åt henne...
De senaste dagarna har varit jobbiga... jag inser först idag vad mycket jag varit med om,och hela tiden dyker nya saker upp... för visst vet jag varför jag har sån värk i ländryggen... Så många gånger han sparkade där, när jag blivit liggande efter slagen. Varje gång jag kurat ihop mig för att skydda ansiktet.
Skyddar ansiktet för att ingen ska kunna se, fråga eller undra vad som hänt. Ibland hinner jag inte skydda ansiktet, han håller fast mina armar med sina knän och slår med knyten näve, men också öppen hand... Han har ett makabert leende på läpparna under tiden...
Hittills har jag inte velat berätta om vad jag varit med om, för att skydda mig och honom, vår familj. Vad hjälper det mig egentligen. Här känner jag mig tvungen att berätta allt, men det tar emot.
Igår skrev jag ett brev och berättade om det sexuella våldet och undrade också om jag fått bestående skador efter det. Jag funderar på om jag ska berätta om sparkarna, eller om jag bara ska låta det vara...
Jag får gå ut tillsammans med någon personal en gång i timmen för att röka, men bara fram till 17. Sedan får jag vara inne. Idag skulle de ta upp om jag kunde få gå ut själv. Det skulle vara skönt att ta en promenad. Åtminstone för att köpa cigaretter.
Fia sa igår att hon kunde komma upp på onsdag och ta med sig tjejerna. Det skulle vara så skönt att vara med dom ett tag.
En annan vän ringde igår och pratade, han får mig att tänka på annat, det är skönt att ha en sån vän, även om jag inte vill berätta allt som händer. Han har frågor som jag inte vill svara på...
Malin säger att hon kan ta hand om barnen den tid jag ska vara här och det känns tryggt, jag vet att de har det bra där.
Jag pratade med Lars också och berättade vart jag var, samtalet bröts. Mottagningen på mobilen är jättedålig. Hans fru har lyckats ringa de gånger jag varit upptagen med annat. Hon säger i sms att hon tycker jag ska kämpa...
Jag tycker fortfarande att hjälpen kommer i fel ordning. Som jag har kämpat för att någon ska lyssna på barnen. De vill inte träffa pappa, men ingen vill höra. Han har fått ett skyddat umgänge med barnen från tingsrätten, men sociala som skulle skicka in ett föryttrande har inte frågat barnen vad de vill, de skrev väldigt lite fakta, ungefär att barnen bor hos mamma och har inte träffat pappan sedan oktober.
Det står inte att de bevittnat våld och att Hanna var den som ringde polisen den där kvällen i oktober... det står inte heller hur rädda de är för honom, eller att han har problem med spriten.
Nu är bollen i mina händer, men jag kan knappt ta beslut om vad vi ska äta till middag. Jag vet att jag inte kan ta ett beslut att skjutsa dit barnen mot sin vilja för att träffa den man som är deras pappa i biologisk mening... men vilken pappa är han i något annat avseende. Vart finns kärleken, tryggheten eller värmen som barn, ja alla människor i nära relationer ska visa varandra för att känna sig bekväma i situationen.
På rättegången tittade jag inte på honom, men Gunilla har berättat i efterhand att han hade ett leende på läpparna. Så typiskt honom, men det innebär ända att han faktiskt är lite nervös. Han skrattar på begravningar, han vet inte hur man visar riktiga känslor, har aldrig bett om ursäkt någon gång, har aldrig ånger för det han gjort... Han förstår inte vad han gjort, och tjejerna kan bli riktigt irriterad på honom efter varje vansinnes utbrott, när han säger att han inte gjort något, fast jag ligger där blåslagen, eller blödande så står han där och säger att han inget gjort... helt oförstående, då blir han ännu argare på mig och tycker att det är något jag gjort mot mig själv för att barnen ska tro att HAN, den snälla, underbara, genom goa människan har gjort något sånt. Att han skulle vara ond finns inte på världskartan... ingen skulle tro mig säger han. Så är det kanske, men vi vet, vi i familjen.
Han förstår inte att han sårar barnen när han hela tiden hävdar sin oskuld... de litar inte på honom. Menar han att barnen är så manipulerade utav mig att de inte ser vem som slagit.
Jag vet inte vad han säger till sina släktingar, jag tycker bara att det är synd att de tagit avstånd från barnen... vi hade god kontakt med hans föräldrar, tjejerna trivdes väldigt bra där med farmor och farfar. Men de har brutit all kontakt med oss. De fick var sitt julkort i vintras, men Hanna kastade sitt utan att läsa det. Fanny fick ett kuvert från dem när hon fyllde år, men kastade det utan att öppna det, hon såg på handstilen att det var farmor som skrivit, hon sa att om de vill mig något får de komma hit.
Jag pratade med farmor några dagar efter polisen hämtat Peter, hon sa att hon sovit dåligt efter det som hänt, men hon la skulden på mig. Jag kände att det är inte jag som ska kontakta henne i framtiden, men jag sa ändå att jag vill att hon ringer barnen, och det skulle hon göra... tvärt i samtalet blev hon irriterad och sa att nä, du får ordna ditt liv på ditt håll, så ska vi hjälpa Peter från vår sida. Jag sa bara Ok. Sen la vi på. Sedan dess har jag inte pratat med någon av hans släktingar. Och inte har de ringt barnen heller.
När Peter släpptes från häktet började han skicka sms till barnen, det började redan på fredagen, då hade han för övrigt bytt lås på huset... han hade sagt att han inte ville ha någon som sprang omkring där, när han inte han var hemma. Det har resulterat i att vi nu 7 månader senare fortfarande inte har några av våra saker... eller jo, några saker som min bror hämtat, men det är långt ifrån allt. Det var hans mamma som berättade att han bytt lås, och jag sa bara förvånat att han inte har rätt till det eftersom det är vår gemensamma bostad och att vi måste få våra saker, lät hon väldigt förvånad och sa att det har han väl visst rätt till, han bor ju där. jag frågade om hon trodde att någon ens skulle åka dit utan att han vet om det, för han har ju ändå besöksförbud... vi vill ju inte riskera att stöta på honom, då var hon tyst, det var innan hon sa att hon mått dåligt, för övrigt frågade hon aldrig hur barnen mådde...
Sms:en Peter skickade var på fredagen 22 st på lördagen 43 st 5 st på söndag och 2st på måndag. Samma sms till båda barnens mobiler... Fanny hade glömt sin mobil hos en kompis så hon hade inte läst dem, Hanna fick dom men läste dom inte, hon kastade bort mobilen och sa inget förrän på måndagen, då hon ville ringa en kompis... vi hämtade Fannys mobil på tisdagen och jag blev riktigt brydd över mängden sms han skickat. 73 st på 4 dagar... de flesta var korta, sov gott eller god morgon, och det är väl kanske ok, men sen var det en hel del som började med "hälsa Lena att..."
Det var hotfulla, elaka sms som vilken människa som helst hade sett som hemska. Han får ju egentligen inte försöka sig på att ta kontakt med mig på grund av besöksförbudet, och jag borde ha visat polisen sms:en, men jag bara tryckte "radera alla", jag blev så rädd. Efter det bytte tjejerna mobil nummer och Hanna anmälde sin mobil som försvunnen... 1500 kronor plus 250 kronor/st för att få skyddat nummer till båda mobilerna. Men advokaten sa att när de själva vill ha kontakt med pappan så kommer de att ge honom numret, men bara när de själva vill...
Varför är jag då här?
Jag blev egentligen rädd för mina tankar redan när en vän försökte ta sitt liv, jag tänkte "vad skönt!" istället för "varför?" som borde varit den normala tanken. Jag träffade min kurator på måndagen eftersom jag sovit dåligt sista tiden, eller egentligen hela tiden, men sista tiden har livet flutit på utan mig, jag har legat i sängen och inte fått något gjort, inte städat, inte ätit, inte tvättat,inte betalat räkningar, knappt klivit upp för att åka på jobbet... Jag fick sömnmedel med mig hem och tänkte att om jag tar ut alla och tar dem inatt när tjejerna sover, så får jag sova till slut, de behöver inte mig just nu. Kuratorn blev orolig för mig och när jag inte svarade i telefon kontaktade hon min chef, även om jag redan talat med honom om mina tankar... Det blev ordnat med vistelse på annan ort, vilket jag tackade nej till, men min svägerska övertalade mig att jag skulle tacka Ja, när jag nu fick hjälp... en taxi hämtade mig någon tid strax efter det, jag hann säga adjö till tjejerna väldigt snabbt... Det känns inte som frivillig vård, men det är det väl egentligen, de kan ju inte hålla mig emot min vilja... men som Pappa sa när vi var liten " din vilja hänger i trätopparna..." vad betyder det egentligen. Att det var han som bestämde såklart men hur egentligen menade han...
Jag har fått sån ångest över vilken värdelös människa jag är som inte kan få någon annan människa att se vad jag ser... vad mina barn behöver. Frustration över att ingen lyssnar. Men också tankar på varför tjejerna själva inte uttrycker det till någon annan än mig. Visst säger Malin att hon ser att Hanna ser ledsen ut, men tjejerna berättar inte för någon...
Jag hoppas att de får någon kontakt kanske via BUP, eller något, där de kan känna att det är okej att säga vad man känner, inte försöka vara snälla och duktiga hela tiden.
Det äldsta barnet tror att jag svikit honom genom åren, fast jag i själva verket skyddat honom från den livssituation som jag levde i med Peter, han hade det bättre hos sin egen Pappa, fast han kanske inte själv tyckte det. varje gång han var hos oss var Peter snäll... Sonen tror att han är jättebra, men vet inte vad Peter sa om honom bakom ryggen på honom.
Hanna sa härom dagen då hon fick veta att sonen blivit kallad av Peter som karaktärsvittne under rättegången i misshandeln. Att han skulle bara veta allt Peter sagt om honom... mmm, men det är väl tur att han inte vet det egentligen, sa jag. Vem vill höra sånt...
Jag sa upp kontakten med min son för några år sedan, det gjorde jag för att det blev ohållbart... det destruktiva livet med Peter, tillsammans med arbetet på en intensivvårds avdelning, där mycket tragiskt händer och sonens problem allt i en tragisk röra, det blev för mycket... kanske borde jag redan då ha tagit beslutet att lämna Peter för att hjälpa min son istället. Men jag gjorde inte det, var det rätt eller fel?! vet inte...
Redan när sonen var liten var det problem, med det umgänget från pappans sida, men många gånger också från Peters sida... det passade aldrig att sonen skulle komma, jag fick aldrig känna att det faktiskt var roligt... känslan av skam att ha ett barn med någon annan än Peter inför hans föräldrar, han ville inte att jag skulle berätta... den personlighets förändring han gjorde inför honom och den man han var inför mig var skrämmande redan då...
Sonen är vuxen idag och tar sina egna beslut. Om han egentligen vet vad han gör eller bara njuter av att någon ger honom uppmärksamhet, det vet nog inte ens han.
Jag har haft mörka tankarna om olika saker runt omkring mig, tänk vad man kan göra med bara en soppåse på salen... Självmord alltså... eller varför inte ta den där pennan som ligger där, sticka in något kärl eller varför inte plastblomman som hänger på väggen, den kan man kväva sig med, eller gaffeln, eller kniven vid matbordet... de har inte full koll på oss... jag skulle nog till och med kunna ta tavlan där på väggen och slå sönder ramen och skära mig med den... om jag säger att jag ska duscha får jag vara ifred några minuter, då hinner jag...
Men nu har jag varit här i några dagar, jag vill leva, men ibland kommer tankarna, de mörka... när som helst... men mest på natten. De säger att de ska hjälpa mig här, men om inte barnen får hjälp är det bortkastad tid på mig... är situationen densamma med barnen, att de inte får hjälp, så är jag snart där i mörkret igen...
Varför kan bara jag se, varför kan ingen annan se hur de mår och fråga dom vad de vill.
Sociala skulle bara veta vad deras agerande gör...
Hoppas jag får gå ut idag.
lördag 8 maj 2010
Som en berg och dalbana...
Jag tog med mig datorn på balkongen. Himlen är helt blå och på gräset går två skator och pickar i löven, småfåglarna kvittrar... får mig att le.
Ändå går känslorna upp och ner, ibland mår jag rätt bra, som när jag är på jobbet... där finns inte utrymme för att må dåligt själv, där får jag hjälpa. Eller blir sedd...
Men sedan händer något som sänker mig.
Inatt försökte en kompis i Stockholm att ta livet av sig, kanske har hon lyckats nu... hon är medvetslös. Oron gnager, jag förstår det jätteväl, vi har prata mycket om det, oron är, om hon någonsin kommer tillbaka till oss... Viljan att försöka ta livet av sig är ett gift... så svår att styra bort. Hon vet att hon har människor som bryr sig om och vill hjälp. Jag hoppas så att hon inte får som hon vill den här gången... vill krama om, höra rösten, känna energin... Har gråtit som en tok... bad till någon högre makt att det inte är så här det ska sluta.
Så många gånger vi pratat om att ta livet av sig, jag känner igen allt hon säger... jag har bestämt mig för att det ändå är mod. jag har aldrig gjort det, men jag förstår det, eftersom jag också har de tankarna. Jag försvarar det inte, men när man inte ser någon annan utväg eller när man fastnat i sin egen ryggsäck/källare, är det bara en sak som lockar. Livet efter detta... ett bättre liv.
Ändå går känslorna upp och ner, ibland mår jag rätt bra, som när jag är på jobbet... där finns inte utrymme för att må dåligt själv, där får jag hjälpa. Eller blir sedd...
Men sedan händer något som sänker mig.
Inatt försökte en kompis i Stockholm att ta livet av sig, kanske har hon lyckats nu... hon är medvetslös. Oron gnager, jag förstår det jätteväl, vi har prata mycket om det, oron är, om hon någonsin kommer tillbaka till oss... Viljan att försöka ta livet av sig är ett gift... så svår att styra bort. Hon vet att hon har människor som bryr sig om och vill hjälp. Jag hoppas så att hon inte får som hon vill den här gången... vill krama om, höra rösten, känna energin... Har gråtit som en tok... bad till någon högre makt att det inte är så här det ska sluta.
Så många gånger vi pratat om att ta livet av sig, jag känner igen allt hon säger... jag har bestämt mig för att det ändå är mod. jag har aldrig gjort det, men jag förstår det, eftersom jag också har de tankarna. Jag försvarar det inte, men när man inte ser någon annan utväg eller när man fastnat i sin egen ryggsäck/källare, är det bara en sak som lockar. Livet efter detta... ett bättre liv.
lördag 1 maj 2010
1:a maj
vi hörde och såg maj-tåget från balkongen. Fanny skulle ha varit med och drillat, men hon hade feber imorse så vi fick titta på istället, nästa gången kanske jag kan vara med, sa hon... mmm, nästa gång, det är ju rätt kallt också.
Hon gick och la sig, sov fyra timmar vaknade med huvudvärk, lilla sunnygirl... så ont att hon satte sig på golvet när hon försökte kliva upp, -Mamma, hjälp mig på toaletten, sötis...
Vi tittade på en lägenhet inne i stan idag, den var fin. Man börjar genast möblera om där, vi har tackat ja, men det är fler som ska titta imorgon... Jag tänker ringa igen på måndag morgon. Vi måste komma härifrån nu... Vet inte om det löser något, men vi får mer pengar över iallafall.
Åt en trevlig middag med min bror med fästmö, buffé... alldeles för mätt. är nästan hellre hungrig än proppmätt... men trevligt var det.
Hon gick och la sig, sov fyra timmar vaknade med huvudvärk, lilla sunnygirl... så ont att hon satte sig på golvet när hon försökte kliva upp, -Mamma, hjälp mig på toaletten, sötis...
Vi tittade på en lägenhet inne i stan idag, den var fin. Man börjar genast möblera om där, vi har tackat ja, men det är fler som ska titta imorgon... Jag tänker ringa igen på måndag morgon. Vi måste komma härifrån nu... Vet inte om det löser något, men vi får mer pengar över iallafall.
Åt en trevlig middag med min bror med fästmö, buffé... alldeles för mätt. är nästan hellre hungrig än proppmätt... men trevligt var det.
torsdag 29 april 2010
Nattetid...
Jag har inte sovit en hel natt på flera månader, oftast kommer tankarna om det som varit och det som hänt oss på sista tiden... Åtalet har blivit flyttat två gånger. Första gången för att mannen inte kom och andra gången, här om dagen, för att åklagarens sambo jobbar med mannen... världen är så liten allra helst i en sån här liten stad.
Nu får vi vänta två månader minst på att få ny rättegång och ny åklagare. Livet är inte underbart och jag gillar inte läget.
Självklart blir tjejerna påverkade av allt som händer och av hur jag mår. De har det inte lätt, de vill inte träffa mannen, men på grund av att socialtjänsten klantar sig gång på gång så är de nu tvingade att träffa honom trots att de inte vill... soc. säger att vi inte kan tvinga dem, men att jag ansvarar för att de kommer dit och träffar honom... det funkar inte. Det skulle ha kommit igång ett skyddat umgänge med honom för flera veckor sedan... det har inte kommit igång ännu, och jag ska gå och känna mig skyldig till att jag inte får dit barnen... de är rädda för mannen, precis som jag...
För att komma ifrån alla hemska saker försöker jag minnas trevliga saker som hänt, minnen som jag kan skratta åt eller min första stora kärlek... jag berättade för honom härom natten vad jag kommer ihåg... vi kom inte ihåg samma sak tror jag. Men jag minns underbara kyssar...
Den kärleken är underbar att komma ihåg... gör inget om han inte kommer ihåg det... Love you!
Nu får vi vänta två månader minst på att få ny rättegång och ny åklagare. Livet är inte underbart och jag gillar inte läget.
Självklart blir tjejerna påverkade av allt som händer och av hur jag mår. De har det inte lätt, de vill inte träffa mannen, men på grund av att socialtjänsten klantar sig gång på gång så är de nu tvingade att träffa honom trots att de inte vill... soc. säger att vi inte kan tvinga dem, men att jag ansvarar för att de kommer dit och träffar honom... det funkar inte. Det skulle ha kommit igång ett skyddat umgänge med honom för flera veckor sedan... det har inte kommit igång ännu, och jag ska gå och känna mig skyldig till att jag inte får dit barnen... de är rädda för mannen, precis som jag...
För att komma ifrån alla hemska saker försöker jag minnas trevliga saker som hänt, minnen som jag kan skratta åt eller min första stora kärlek... jag berättade för honom härom natten vad jag kommer ihåg... vi kom inte ihåg samma sak tror jag. Men jag minns underbara kyssar...
Den kärleken är underbar att komma ihåg... gör inget om han inte kommer ihåg det... Love you!
Praktiskt...
Så om kroppen inte orkar mer så går den ner på sparlåga... alltså betyder det att man blir väldigt trött.
Ja, det är en otrolig uppfinning, kroppen alltså... ibland funderar man på otroligt konstiga saker.
Livet kan ta slut väldigt fort... är man modig eller feg om man själv tar sitt liv istället för att vänta på "naturlig avgång"?!
Jag har ofta tänkt hur enkelt det skulle vara att bara sätta sig i bilen och köra av vägen i hög fart eller en bergvägg eller vad som helst. Tanken på barnen får det oftast att stanna vid just en tanke. Men alla kan göra det, det är lätt... men svårt samtidigt. Eftersom just sådana tankar stör.
Jag skulle vilja spola tillbaka livet ibland... det är inte säkert att livet skulle varit underbart, men iallafall annorlunda. Jag vill inte vara bitter, men människan är komplicerad, vi har ett avancerat umgänges system... alla är inte välkomna in i vår "farstu" och vi visar aldrig riktigt tydligt vad vi tycker eller känner. Se på djur, de går fram och luktar på nya hundar och om de inte gillar någon eller är rädd för någon visar de det tydligt och sedan är det bra med det...
Inte är det mannen som bestämmer när det är dags för sex i djurvärlden!!! nä, det är kvinnan... och då är det bara i syfte att skaffa barn. Så har vi kvinnor det verkligen inte. Nope...
Ja, det är en otrolig uppfinning, kroppen alltså... ibland funderar man på otroligt konstiga saker.
Livet kan ta slut väldigt fort... är man modig eller feg om man själv tar sitt liv istället för att vänta på "naturlig avgång"?!
Jag har ofta tänkt hur enkelt det skulle vara att bara sätta sig i bilen och köra av vägen i hög fart eller en bergvägg eller vad som helst. Tanken på barnen får det oftast att stanna vid just en tanke. Men alla kan göra det, det är lätt... men svårt samtidigt. Eftersom just sådana tankar stör.
Jag skulle vilja spola tillbaka livet ibland... det är inte säkert att livet skulle varit underbart, men iallafall annorlunda. Jag vill inte vara bitter, men människan är komplicerad, vi har ett avancerat umgänges system... alla är inte välkomna in i vår "farstu" och vi visar aldrig riktigt tydligt vad vi tycker eller känner. Se på djur, de går fram och luktar på nya hundar och om de inte gillar någon eller är rädd för någon visar de det tydligt och sedan är det bra med det...
Inte är det mannen som bestämmer när det är dags för sex i djurvärlden!!! nä, det är kvinnan... och då är det bara i syfte att skaffa barn. Så har vi kvinnor det verkligen inte. Nope...
måndag 26 april 2010
Småstjärnorna
Tur att livet också har glada stunder. Idag är vi på småstjärnorna. Fanny ska vara med i Timotej. Alla är väldigt duktiga... De yngsta är 6 år och de äldsta är 11 år.
Just nu är det paus. Snart ska de utse vinnaren, alla andra blir tvåor... Hanna sitter med en kompis, de har inte träffats på länge... De är så blyga båda två, tittar på varandra och fnittrar men säger inget... Nästan som ett nyförälskat par. Underbara barn. Inget vore detsamma utan er.
Just nu är det paus. Snart ska de utse vinnaren, alla andra blir tvåor... Hanna sitter med en kompis, de har inte träffats på länge... De är så blyga båda två, tittar på varandra och fnittrar men säger inget... Nästan som ett nyförälskat par. Underbara barn. Inget vore detsamma utan er.
lördag 24 april 2010
Börjar...
Har skrivit blogg förrut, men det hände några saker i mitt liv som gjorde att jag slutade.
Jag vill berätta om mina tankar och upplevelser, men eftersom en del saker är sånt jag inte vill komma ihåg eller tänka på så, vet jag just nu inte om jag kommer berätta allt...
Idag bor jag tillsammans med mina två döttrar, Hanna 12 år och Fanny 9 år.
Jag har också världens goaste hund, Linus. Han fyller 6 år idag faktiskt.
Jag är 38 år och är rätt deprimerad just nu...
Den 20 oktober 2009 - slutet eller början...
Jag jobbar på en psykavdelning. Den här dagen jobbade jag mellan 7.00-16.30. Vi bodde i villa då, jag hade 5 mil till jobbet och klev upp tidigt ca. 5.00, jag drack kaffe och gjorde mig i ordning för dagen, tjejernas mackor stoppade jag in i kylen, mina egna brukar jag äta i bilen på väg till jobbet, mest för att inte skramla och väcka de andra... Ingen vill reta upp mannen i huset, han kan bli så arg om han inte får sova... han kliver inte ens upp för att vara med tjejerna innan de åker iväg på skolan. de är vana att klara det själv på morgonen om inte jag är hemma.
Jag ringer Hannas mobil som vanligt, när jag kommer fram till jobbet. Jag måste kolla så att hon klivit upp, deras buss går 7.20, ibland kliver hon inte upp förrän 10 minuter innan. Pre-tonåring...
På jobbet är det rätt lugnt, är inte så glad att jobba med just de här två personerna som jobbar idag, men jag gör det jag ska och de gör väl förhoppningsvis det de ska...
Jag har ett långt samtal med en patient på avdelningen. Patienten funderar på att åka hem, men är orolig över saker på jobbet och hemma... det är rätt vanligt.
Det är tisdag, och efter jobbet ska jag möta Hanna, vi ska handla en present till hennes kompis som fyller år. Mannen i huset har för en gångs skull gått med på att skjutsa Fanny och Hanna halva vägen och sedan skjutsa Fanny på träningen. När vi träffas efter jobbet är han sur för att jag inte tackar honom... jag säger tack. Han säger -ska du inte tacka för att du fått på vinterdäcken också. Jag säger tack, ännu en gång. Fast jag vet att det inte är han som gjort det...
Han åker iväg på sitt håll och vi åker för att handla. Jag tycker om att vara en och en med barnen, man får mer tid att prata då. Vi bestämmer oss för att äta ute eftersom Hanna har träning 18,30-20,00 så hinner vi inte hem och sedan tillbaka. Mannen blir sur och tycker vi kunde sagt det tidigare, för det innebär att han måste laga mat till sig själv och Fanny, jag hör på rösten att han hunnit dricka en hel del redan, jag tittar på klockan, 18,05... de måste nyss ha kommit hem, var han full redan när han släppte av barnen?
Medan Hanna tränar åker jag på affären och handlar lite mat, de har fina lakan och bäddset, så jag köper nya till alla sängarna. När vi kommer hem är Hanna ledsen för att tränaren ställt in hennes gradering, mannen säger att hon inte alls är sur för det utan det är jag som varit dum och elak mot henne... han säger jämt så, vet inte varför. Vill han försöka få barnen att tro att jag är elak? det krävs nog mer än att han säger det för att barnen ska tro det. Hanna blir mer ledsen och jag följer efter henne till hennes rum och kramar om henne och tröstar... hon lugnar sig och vi hjälps åt att bädda nytt i hennes säng. hon säger att det var jättemjuka lakan.
Jag fortsätter på Fannys rum. När jag ska gå in på vårt rum måste jag först gå igenom hallen, där sitter mannen framför datorn. jag ser att han slängt två tomma burkar under skrivbordet... han ser att jag tittar på dem och han blir jättearg. jag frågar om han druckit, han säger som vanligt nej. Fanny säger - det har du visst! Han börjar anklaga mig för att jag jämt ska bråka, att det är mitt fel att inte hanna fick gradera, jag frågar varför, han säger att jag måste ha sagt något till Hannas tränare, retat henne eller något, varför skulle de annars flyttat på den...
Den här gången går jag bara, jag orkar inte prata, jag vet vad han vill men jag orkar inte, så jag går in i vårt sovrum.
På vårt rum börjar jag ta bort de gamla sängkläderna, tjejerna kommer in till mig och slår på TV:n, vi sitter oftast i sovrummet och tittar tillsammans. jag börjar lägga på de nya lakanet, när mannen kommer in. Han är på krigstigen, han undrar vem som höjt värmen på pannan. Jag åkte först av alla och kom hem sist av alla, så jag säger att jag har ingen aning, han fortsätter att tjata på tjejerna så jag ber honom sluta, men då säger han att det är jag som gjort det, jag säger inget mer, jag vet vart det är på väg. Han kommer närmare och vänder mig mot honom, han ser att jag blir rädd, han flinar när han ser det... tjejerna börjar skrika åt honom att sluta, jag ber honom sluta, men han är redan för upphetsad, han gillar det... han är stor, tung och stark. han knuffar ner mig i sängen och jag skriker nej, för jag vet vad som kommer att hända, det vet barnen också, de skriker sluta hela tiden och försöker dra bort honom, men han har bara kalsonger på sig, de får inget tag och de hade aldrig orkat honom heller. Han knuffar ner fanny i sängen samtidigt som han sätter ett knä i min bröstkorg, jag skriker sluta, och då slår han mig över munnen.
Hanna springer upp och säger att hon tänker ringa polisen, han hör inte. Hon fråga och jag säger, ja ring. Men hon har aldrig gjort det förrut så jag vet inte, tror inte att hon tänker ringa. Jag blir uppdragen ur sängen och han håller i min arm hårt och drar mig ut i hallen, han säger att jag ska följa med honom ner i pannrummet så att jag själv kan se hur han vet att någon höjt värmen. Han säger att han satt tejp på för att markera om någon rört... jag kämpar inte emot längre. Han känner att jag slappnar av så han vänder sig om och flinar... jag tycker det är så makabert. Jag flinar tillbaka på samma vis, jag vet att jag provocerar, men jag vill visa hur det känns när han gör så. Det resulterar i att han tar tag i mitt ansikte med ena handen över kinderna och dunkar mitt huvud i väggen flera gånger, han slutar tvärt och jag känner blodsmaken i munnen... jag mår illa. Jag tittar upp på honom och der att han vänt sig mot Hanna som står med telefonen i handen. Hon har ringt 112... jag hör henne säga - Pappa slår min Mamma, ni måste komma fort.
Han sätter sig först ner och säger inget, Hanna säger -jag ringde polisen, de kommer. Han vänder sig mot mig och säger -Nu jävlar är det slut, du ska ut. Jag säger -Ja. Han säger -Om du säger något tänker jag jävlas med dig resten av livet... Jag tror honom. Men det är slut och det kan inte bara vara dåligt... 20 år av misshandel slutar nu, eller?!
Hanna är rädd och går ner i vardagsrummet, jag följer efter ner, men blir tvungen att sätta mig ner i trappen... huvudet värker och jag kräktes i munnen, men svalde... jag är rädd, han följde efter Hanna ner så jag måste försöka ta mig ner.
Jag kommer in i vardagsrummet, lampan i taket är trasig så det är mörkt där inne, men jag ser Hanna sitta i ett hörn av soffan. Han står i dörröppningen och skriker på henne... -Är du nöjd nu, ska du ha en Pappa som sitter i fängelset?! han fortsätter skrika alla möjliga hot, Hanna är tyst, men varje gång han är på väg in i rummet skriker hon att han stannar där ute, och han lyssnar faktiskt. Jag sätter mig nära henne och Fanny kryper upp bredvid mig, hon håller för öronen. Jag hör att han fortsätter men hör inte allt, huvudet är inlindat i bomull och värker... Han försöker intala oss alla att han aldrig slagit någon att han är snäll... Jag har aldrig slagit henne Hanna, säger han. Det fattar du väl, om jag slagit henne skulle hon vara död nu...
Polisen kom och vi åkte iväg till min bror... Där spelade polisen in ett förhör och knäppte kort på skadorna. Han blev häktad. Men jag berättar mer sedan, för det där var bara början. Eller slutet... har inte allt klart för mig än. Dagarna efter misshandeln är ett dunkel. Jag minns inte mycket. Egentligen tror jag att kroppen behandlar informationen och ser till att vi inte kommer ihåg det värsta för att skydda oss. Den här gången han slog var inte den första eller den värsta. Men det var den här gången som min modiga 12 åring ringde polisen för första gången, för att hon hade fått nog... Min hjältinna, min dotter.
Jag vill berätta om mina tankar och upplevelser, men eftersom en del saker är sånt jag inte vill komma ihåg eller tänka på så, vet jag just nu inte om jag kommer berätta allt...
Idag bor jag tillsammans med mina två döttrar, Hanna 12 år och Fanny 9 år.
Jag har också världens goaste hund, Linus. Han fyller 6 år idag faktiskt.
Jag är 38 år och är rätt deprimerad just nu...
Den 20 oktober 2009 - slutet eller början...
Jag jobbar på en psykavdelning. Den här dagen jobbade jag mellan 7.00-16.30. Vi bodde i villa då, jag hade 5 mil till jobbet och klev upp tidigt ca. 5.00, jag drack kaffe och gjorde mig i ordning för dagen, tjejernas mackor stoppade jag in i kylen, mina egna brukar jag äta i bilen på väg till jobbet, mest för att inte skramla och väcka de andra... Ingen vill reta upp mannen i huset, han kan bli så arg om han inte får sova... han kliver inte ens upp för att vara med tjejerna innan de åker iväg på skolan. de är vana att klara det själv på morgonen om inte jag är hemma.
Jag ringer Hannas mobil som vanligt, när jag kommer fram till jobbet. Jag måste kolla så att hon klivit upp, deras buss går 7.20, ibland kliver hon inte upp förrän 10 minuter innan. Pre-tonåring...
På jobbet är det rätt lugnt, är inte så glad att jobba med just de här två personerna som jobbar idag, men jag gör det jag ska och de gör väl förhoppningsvis det de ska...
Jag har ett långt samtal med en patient på avdelningen. Patienten funderar på att åka hem, men är orolig över saker på jobbet och hemma... det är rätt vanligt.
Det är tisdag, och efter jobbet ska jag möta Hanna, vi ska handla en present till hennes kompis som fyller år. Mannen i huset har för en gångs skull gått med på att skjutsa Fanny och Hanna halva vägen och sedan skjutsa Fanny på träningen. När vi träffas efter jobbet är han sur för att jag inte tackar honom... jag säger tack. Han säger -ska du inte tacka för att du fått på vinterdäcken också. Jag säger tack, ännu en gång. Fast jag vet att det inte är han som gjort det...
Han åker iväg på sitt håll och vi åker för att handla. Jag tycker om att vara en och en med barnen, man får mer tid att prata då. Vi bestämmer oss för att äta ute eftersom Hanna har träning 18,30-20,00 så hinner vi inte hem och sedan tillbaka. Mannen blir sur och tycker vi kunde sagt det tidigare, för det innebär att han måste laga mat till sig själv och Fanny, jag hör på rösten att han hunnit dricka en hel del redan, jag tittar på klockan, 18,05... de måste nyss ha kommit hem, var han full redan när han släppte av barnen?
Medan Hanna tränar åker jag på affären och handlar lite mat, de har fina lakan och bäddset, så jag köper nya till alla sängarna. När vi kommer hem är Hanna ledsen för att tränaren ställt in hennes gradering, mannen säger att hon inte alls är sur för det utan det är jag som varit dum och elak mot henne... han säger jämt så, vet inte varför. Vill han försöka få barnen att tro att jag är elak? det krävs nog mer än att han säger det för att barnen ska tro det. Hanna blir mer ledsen och jag följer efter henne till hennes rum och kramar om henne och tröstar... hon lugnar sig och vi hjälps åt att bädda nytt i hennes säng. hon säger att det var jättemjuka lakan.
Jag fortsätter på Fannys rum. När jag ska gå in på vårt rum måste jag först gå igenom hallen, där sitter mannen framför datorn. jag ser att han slängt två tomma burkar under skrivbordet... han ser att jag tittar på dem och han blir jättearg. jag frågar om han druckit, han säger som vanligt nej. Fanny säger - det har du visst! Han börjar anklaga mig för att jag jämt ska bråka, att det är mitt fel att inte hanna fick gradera, jag frågar varför, han säger att jag måste ha sagt något till Hannas tränare, retat henne eller något, varför skulle de annars flyttat på den...
Den här gången går jag bara, jag orkar inte prata, jag vet vad han vill men jag orkar inte, så jag går in i vårt sovrum.
På vårt rum börjar jag ta bort de gamla sängkläderna, tjejerna kommer in till mig och slår på TV:n, vi sitter oftast i sovrummet och tittar tillsammans. jag börjar lägga på de nya lakanet, när mannen kommer in. Han är på krigstigen, han undrar vem som höjt värmen på pannan. Jag åkte först av alla och kom hem sist av alla, så jag säger att jag har ingen aning, han fortsätter att tjata på tjejerna så jag ber honom sluta, men då säger han att det är jag som gjort det, jag säger inget mer, jag vet vart det är på väg. Han kommer närmare och vänder mig mot honom, han ser att jag blir rädd, han flinar när han ser det... tjejerna börjar skrika åt honom att sluta, jag ber honom sluta, men han är redan för upphetsad, han gillar det... han är stor, tung och stark. han knuffar ner mig i sängen och jag skriker nej, för jag vet vad som kommer att hända, det vet barnen också, de skriker sluta hela tiden och försöker dra bort honom, men han har bara kalsonger på sig, de får inget tag och de hade aldrig orkat honom heller. Han knuffar ner fanny i sängen samtidigt som han sätter ett knä i min bröstkorg, jag skriker sluta, och då slår han mig över munnen.
Hanna springer upp och säger att hon tänker ringa polisen, han hör inte. Hon fråga och jag säger, ja ring. Men hon har aldrig gjort det förrut så jag vet inte, tror inte att hon tänker ringa. Jag blir uppdragen ur sängen och han håller i min arm hårt och drar mig ut i hallen, han säger att jag ska följa med honom ner i pannrummet så att jag själv kan se hur han vet att någon höjt värmen. Han säger att han satt tejp på för att markera om någon rört... jag kämpar inte emot längre. Han känner att jag slappnar av så han vänder sig om och flinar... jag tycker det är så makabert. Jag flinar tillbaka på samma vis, jag vet att jag provocerar, men jag vill visa hur det känns när han gör så. Det resulterar i att han tar tag i mitt ansikte med ena handen över kinderna och dunkar mitt huvud i väggen flera gånger, han slutar tvärt och jag känner blodsmaken i munnen... jag mår illa. Jag tittar upp på honom och der att han vänt sig mot Hanna som står med telefonen i handen. Hon har ringt 112... jag hör henne säga - Pappa slår min Mamma, ni måste komma fort.
Han sätter sig först ner och säger inget, Hanna säger -jag ringde polisen, de kommer. Han vänder sig mot mig och säger -Nu jävlar är det slut, du ska ut. Jag säger -Ja. Han säger -Om du säger något tänker jag jävlas med dig resten av livet... Jag tror honom. Men det är slut och det kan inte bara vara dåligt... 20 år av misshandel slutar nu, eller?!
Hanna är rädd och går ner i vardagsrummet, jag följer efter ner, men blir tvungen att sätta mig ner i trappen... huvudet värker och jag kräktes i munnen, men svalde... jag är rädd, han följde efter Hanna ner så jag måste försöka ta mig ner.
Jag kommer in i vardagsrummet, lampan i taket är trasig så det är mörkt där inne, men jag ser Hanna sitta i ett hörn av soffan. Han står i dörröppningen och skriker på henne... -Är du nöjd nu, ska du ha en Pappa som sitter i fängelset?! han fortsätter skrika alla möjliga hot, Hanna är tyst, men varje gång han är på väg in i rummet skriker hon att han stannar där ute, och han lyssnar faktiskt. Jag sätter mig nära henne och Fanny kryper upp bredvid mig, hon håller för öronen. Jag hör att han fortsätter men hör inte allt, huvudet är inlindat i bomull och värker... Han försöker intala oss alla att han aldrig slagit någon att han är snäll... Jag har aldrig slagit henne Hanna, säger han. Det fattar du väl, om jag slagit henne skulle hon vara död nu...
Polisen kom och vi åkte iväg till min bror... Där spelade polisen in ett förhör och knäppte kort på skadorna. Han blev häktad. Men jag berättar mer sedan, för det där var bara början. Eller slutet... har inte allt klart för mig än. Dagarna efter misshandeln är ett dunkel. Jag minns inte mycket. Egentligen tror jag att kroppen behandlar informationen och ser till att vi inte kommer ihåg det värsta för att skydda oss. Den här gången han slog var inte den första eller den värsta. Men det var den här gången som min modiga 12 åring ringde polisen för första gången, för att hon hade fått nog... Min hjältinna, min dotter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)