Jag har inte sovit en hel natt på flera månader, oftast kommer tankarna om det som varit och det som hänt oss på sista tiden... Åtalet har blivit flyttat två gånger. Första gången för att mannen inte kom och andra gången, här om dagen, för att åklagarens sambo jobbar med mannen... världen är så liten allra helst i en sån här liten stad.
Nu får vi vänta två månader minst på att få ny rättegång och ny åklagare. Livet är inte underbart och jag gillar inte läget.
Självklart blir tjejerna påverkade av allt som händer och av hur jag mår. De har det inte lätt, de vill inte träffa mannen, men på grund av att socialtjänsten klantar sig gång på gång så är de nu tvingade att träffa honom trots att de inte vill... soc. säger att vi inte kan tvinga dem, men att jag ansvarar för att de kommer dit och träffar honom... det funkar inte. Det skulle ha kommit igång ett skyddat umgänge med honom för flera veckor sedan... det har inte kommit igång ännu, och jag ska gå och känna mig skyldig till att jag inte får dit barnen... de är rädda för mannen, precis som jag...
För att komma ifrån alla hemska saker försöker jag minnas trevliga saker som hänt, minnen som jag kan skratta åt eller min första stora kärlek... jag berättade för honom härom natten vad jag kommer ihåg... vi kom inte ihåg samma sak tror jag. Men jag minns underbara kyssar...
Den kärleken är underbar att komma ihåg... gör inget om han inte kommer ihåg det... Love you!
torsdag 29 april 2010
Praktiskt...
Så om kroppen inte orkar mer så går den ner på sparlåga... alltså betyder det att man blir väldigt trött.
Ja, det är en otrolig uppfinning, kroppen alltså... ibland funderar man på otroligt konstiga saker.
Livet kan ta slut väldigt fort... är man modig eller feg om man själv tar sitt liv istället för att vänta på "naturlig avgång"?!
Jag har ofta tänkt hur enkelt det skulle vara att bara sätta sig i bilen och köra av vägen i hög fart eller en bergvägg eller vad som helst. Tanken på barnen får det oftast att stanna vid just en tanke. Men alla kan göra det, det är lätt... men svårt samtidigt. Eftersom just sådana tankar stör.
Jag skulle vilja spola tillbaka livet ibland... det är inte säkert att livet skulle varit underbart, men iallafall annorlunda. Jag vill inte vara bitter, men människan är komplicerad, vi har ett avancerat umgänges system... alla är inte välkomna in i vår "farstu" och vi visar aldrig riktigt tydligt vad vi tycker eller känner. Se på djur, de går fram och luktar på nya hundar och om de inte gillar någon eller är rädd för någon visar de det tydligt och sedan är det bra med det...
Inte är det mannen som bestämmer när det är dags för sex i djurvärlden!!! nä, det är kvinnan... och då är det bara i syfte att skaffa barn. Så har vi kvinnor det verkligen inte. Nope...
Ja, det är en otrolig uppfinning, kroppen alltså... ibland funderar man på otroligt konstiga saker.
Livet kan ta slut väldigt fort... är man modig eller feg om man själv tar sitt liv istället för att vänta på "naturlig avgång"?!
Jag har ofta tänkt hur enkelt det skulle vara att bara sätta sig i bilen och köra av vägen i hög fart eller en bergvägg eller vad som helst. Tanken på barnen får det oftast att stanna vid just en tanke. Men alla kan göra det, det är lätt... men svårt samtidigt. Eftersom just sådana tankar stör.
Jag skulle vilja spola tillbaka livet ibland... det är inte säkert att livet skulle varit underbart, men iallafall annorlunda. Jag vill inte vara bitter, men människan är komplicerad, vi har ett avancerat umgänges system... alla är inte välkomna in i vår "farstu" och vi visar aldrig riktigt tydligt vad vi tycker eller känner. Se på djur, de går fram och luktar på nya hundar och om de inte gillar någon eller är rädd för någon visar de det tydligt och sedan är det bra med det...
Inte är det mannen som bestämmer när det är dags för sex i djurvärlden!!! nä, det är kvinnan... och då är det bara i syfte att skaffa barn. Så har vi kvinnor det verkligen inte. Nope...
måndag 26 april 2010
Småstjärnorna
Tur att livet också har glada stunder. Idag är vi på småstjärnorna. Fanny ska vara med i Timotej. Alla är väldigt duktiga... De yngsta är 6 år och de äldsta är 11 år.
Just nu är det paus. Snart ska de utse vinnaren, alla andra blir tvåor... Hanna sitter med en kompis, de har inte träffats på länge... De är så blyga båda två, tittar på varandra och fnittrar men säger inget... Nästan som ett nyförälskat par. Underbara barn. Inget vore detsamma utan er.
Just nu är det paus. Snart ska de utse vinnaren, alla andra blir tvåor... Hanna sitter med en kompis, de har inte träffats på länge... De är så blyga båda två, tittar på varandra och fnittrar men säger inget... Nästan som ett nyförälskat par. Underbara barn. Inget vore detsamma utan er.
lördag 24 april 2010
Börjar...
Har skrivit blogg förrut, men det hände några saker i mitt liv som gjorde att jag slutade.
Jag vill berätta om mina tankar och upplevelser, men eftersom en del saker är sånt jag inte vill komma ihåg eller tänka på så, vet jag just nu inte om jag kommer berätta allt...
Idag bor jag tillsammans med mina två döttrar, Hanna 12 år och Fanny 9 år.
Jag har också världens goaste hund, Linus. Han fyller 6 år idag faktiskt.
Jag är 38 år och är rätt deprimerad just nu...
Den 20 oktober 2009 - slutet eller början...
Jag jobbar på en psykavdelning. Den här dagen jobbade jag mellan 7.00-16.30. Vi bodde i villa då, jag hade 5 mil till jobbet och klev upp tidigt ca. 5.00, jag drack kaffe och gjorde mig i ordning för dagen, tjejernas mackor stoppade jag in i kylen, mina egna brukar jag äta i bilen på väg till jobbet, mest för att inte skramla och väcka de andra... Ingen vill reta upp mannen i huset, han kan bli så arg om han inte får sova... han kliver inte ens upp för att vara med tjejerna innan de åker iväg på skolan. de är vana att klara det själv på morgonen om inte jag är hemma.
Jag ringer Hannas mobil som vanligt, när jag kommer fram till jobbet. Jag måste kolla så att hon klivit upp, deras buss går 7.20, ibland kliver hon inte upp förrän 10 minuter innan. Pre-tonåring...
På jobbet är det rätt lugnt, är inte så glad att jobba med just de här två personerna som jobbar idag, men jag gör det jag ska och de gör väl förhoppningsvis det de ska...
Jag har ett långt samtal med en patient på avdelningen. Patienten funderar på att åka hem, men är orolig över saker på jobbet och hemma... det är rätt vanligt.
Det är tisdag, och efter jobbet ska jag möta Hanna, vi ska handla en present till hennes kompis som fyller år. Mannen i huset har för en gångs skull gått med på att skjutsa Fanny och Hanna halva vägen och sedan skjutsa Fanny på träningen. När vi träffas efter jobbet är han sur för att jag inte tackar honom... jag säger tack. Han säger -ska du inte tacka för att du fått på vinterdäcken också. Jag säger tack, ännu en gång. Fast jag vet att det inte är han som gjort det...
Han åker iväg på sitt håll och vi åker för att handla. Jag tycker om att vara en och en med barnen, man får mer tid att prata då. Vi bestämmer oss för att äta ute eftersom Hanna har träning 18,30-20,00 så hinner vi inte hem och sedan tillbaka. Mannen blir sur och tycker vi kunde sagt det tidigare, för det innebär att han måste laga mat till sig själv och Fanny, jag hör på rösten att han hunnit dricka en hel del redan, jag tittar på klockan, 18,05... de måste nyss ha kommit hem, var han full redan när han släppte av barnen?
Medan Hanna tränar åker jag på affären och handlar lite mat, de har fina lakan och bäddset, så jag köper nya till alla sängarna. När vi kommer hem är Hanna ledsen för att tränaren ställt in hennes gradering, mannen säger att hon inte alls är sur för det utan det är jag som varit dum och elak mot henne... han säger jämt så, vet inte varför. Vill han försöka få barnen att tro att jag är elak? det krävs nog mer än att han säger det för att barnen ska tro det. Hanna blir mer ledsen och jag följer efter henne till hennes rum och kramar om henne och tröstar... hon lugnar sig och vi hjälps åt att bädda nytt i hennes säng. hon säger att det var jättemjuka lakan.
Jag fortsätter på Fannys rum. När jag ska gå in på vårt rum måste jag först gå igenom hallen, där sitter mannen framför datorn. jag ser att han slängt två tomma burkar under skrivbordet... han ser att jag tittar på dem och han blir jättearg. jag frågar om han druckit, han säger som vanligt nej. Fanny säger - det har du visst! Han börjar anklaga mig för att jag jämt ska bråka, att det är mitt fel att inte hanna fick gradera, jag frågar varför, han säger att jag måste ha sagt något till Hannas tränare, retat henne eller något, varför skulle de annars flyttat på den...
Den här gången går jag bara, jag orkar inte prata, jag vet vad han vill men jag orkar inte, så jag går in i vårt sovrum.
På vårt rum börjar jag ta bort de gamla sängkläderna, tjejerna kommer in till mig och slår på TV:n, vi sitter oftast i sovrummet och tittar tillsammans. jag börjar lägga på de nya lakanet, när mannen kommer in. Han är på krigstigen, han undrar vem som höjt värmen på pannan. Jag åkte först av alla och kom hem sist av alla, så jag säger att jag har ingen aning, han fortsätter att tjata på tjejerna så jag ber honom sluta, men då säger han att det är jag som gjort det, jag säger inget mer, jag vet vart det är på väg. Han kommer närmare och vänder mig mot honom, han ser att jag blir rädd, han flinar när han ser det... tjejerna börjar skrika åt honom att sluta, jag ber honom sluta, men han är redan för upphetsad, han gillar det... han är stor, tung och stark. han knuffar ner mig i sängen och jag skriker nej, för jag vet vad som kommer att hända, det vet barnen också, de skriker sluta hela tiden och försöker dra bort honom, men han har bara kalsonger på sig, de får inget tag och de hade aldrig orkat honom heller. Han knuffar ner fanny i sängen samtidigt som han sätter ett knä i min bröstkorg, jag skriker sluta, och då slår han mig över munnen.
Hanna springer upp och säger att hon tänker ringa polisen, han hör inte. Hon fråga och jag säger, ja ring. Men hon har aldrig gjort det förrut så jag vet inte, tror inte att hon tänker ringa. Jag blir uppdragen ur sängen och han håller i min arm hårt och drar mig ut i hallen, han säger att jag ska följa med honom ner i pannrummet så att jag själv kan se hur han vet att någon höjt värmen. Han säger att han satt tejp på för att markera om någon rört... jag kämpar inte emot längre. Han känner att jag slappnar av så han vänder sig om och flinar... jag tycker det är så makabert. Jag flinar tillbaka på samma vis, jag vet att jag provocerar, men jag vill visa hur det känns när han gör så. Det resulterar i att han tar tag i mitt ansikte med ena handen över kinderna och dunkar mitt huvud i väggen flera gånger, han slutar tvärt och jag känner blodsmaken i munnen... jag mår illa. Jag tittar upp på honom och der att han vänt sig mot Hanna som står med telefonen i handen. Hon har ringt 112... jag hör henne säga - Pappa slår min Mamma, ni måste komma fort.
Han sätter sig först ner och säger inget, Hanna säger -jag ringde polisen, de kommer. Han vänder sig mot mig och säger -Nu jävlar är det slut, du ska ut. Jag säger -Ja. Han säger -Om du säger något tänker jag jävlas med dig resten av livet... Jag tror honom. Men det är slut och det kan inte bara vara dåligt... 20 år av misshandel slutar nu, eller?!
Hanna är rädd och går ner i vardagsrummet, jag följer efter ner, men blir tvungen att sätta mig ner i trappen... huvudet värker och jag kräktes i munnen, men svalde... jag är rädd, han följde efter Hanna ner så jag måste försöka ta mig ner.
Jag kommer in i vardagsrummet, lampan i taket är trasig så det är mörkt där inne, men jag ser Hanna sitta i ett hörn av soffan. Han står i dörröppningen och skriker på henne... -Är du nöjd nu, ska du ha en Pappa som sitter i fängelset?! han fortsätter skrika alla möjliga hot, Hanna är tyst, men varje gång han är på väg in i rummet skriker hon att han stannar där ute, och han lyssnar faktiskt. Jag sätter mig nära henne och Fanny kryper upp bredvid mig, hon håller för öronen. Jag hör att han fortsätter men hör inte allt, huvudet är inlindat i bomull och värker... Han försöker intala oss alla att han aldrig slagit någon att han är snäll... Jag har aldrig slagit henne Hanna, säger han. Det fattar du väl, om jag slagit henne skulle hon vara död nu...
Polisen kom och vi åkte iväg till min bror... Där spelade polisen in ett förhör och knäppte kort på skadorna. Han blev häktad. Men jag berättar mer sedan, för det där var bara början. Eller slutet... har inte allt klart för mig än. Dagarna efter misshandeln är ett dunkel. Jag minns inte mycket. Egentligen tror jag att kroppen behandlar informationen och ser till att vi inte kommer ihåg det värsta för att skydda oss. Den här gången han slog var inte den första eller den värsta. Men det var den här gången som min modiga 12 åring ringde polisen för första gången, för att hon hade fått nog... Min hjältinna, min dotter.
Jag vill berätta om mina tankar och upplevelser, men eftersom en del saker är sånt jag inte vill komma ihåg eller tänka på så, vet jag just nu inte om jag kommer berätta allt...
Idag bor jag tillsammans med mina två döttrar, Hanna 12 år och Fanny 9 år.
Jag har också världens goaste hund, Linus. Han fyller 6 år idag faktiskt.
Jag är 38 år och är rätt deprimerad just nu...
Den 20 oktober 2009 - slutet eller början...
Jag jobbar på en psykavdelning. Den här dagen jobbade jag mellan 7.00-16.30. Vi bodde i villa då, jag hade 5 mil till jobbet och klev upp tidigt ca. 5.00, jag drack kaffe och gjorde mig i ordning för dagen, tjejernas mackor stoppade jag in i kylen, mina egna brukar jag äta i bilen på väg till jobbet, mest för att inte skramla och väcka de andra... Ingen vill reta upp mannen i huset, han kan bli så arg om han inte får sova... han kliver inte ens upp för att vara med tjejerna innan de åker iväg på skolan. de är vana att klara det själv på morgonen om inte jag är hemma.
Jag ringer Hannas mobil som vanligt, när jag kommer fram till jobbet. Jag måste kolla så att hon klivit upp, deras buss går 7.20, ibland kliver hon inte upp förrän 10 minuter innan. Pre-tonåring...
På jobbet är det rätt lugnt, är inte så glad att jobba med just de här två personerna som jobbar idag, men jag gör det jag ska och de gör väl förhoppningsvis det de ska...
Jag har ett långt samtal med en patient på avdelningen. Patienten funderar på att åka hem, men är orolig över saker på jobbet och hemma... det är rätt vanligt.
Det är tisdag, och efter jobbet ska jag möta Hanna, vi ska handla en present till hennes kompis som fyller år. Mannen i huset har för en gångs skull gått med på att skjutsa Fanny och Hanna halva vägen och sedan skjutsa Fanny på träningen. När vi träffas efter jobbet är han sur för att jag inte tackar honom... jag säger tack. Han säger -ska du inte tacka för att du fått på vinterdäcken också. Jag säger tack, ännu en gång. Fast jag vet att det inte är han som gjort det...
Han åker iväg på sitt håll och vi åker för att handla. Jag tycker om att vara en och en med barnen, man får mer tid att prata då. Vi bestämmer oss för att äta ute eftersom Hanna har träning 18,30-20,00 så hinner vi inte hem och sedan tillbaka. Mannen blir sur och tycker vi kunde sagt det tidigare, för det innebär att han måste laga mat till sig själv och Fanny, jag hör på rösten att han hunnit dricka en hel del redan, jag tittar på klockan, 18,05... de måste nyss ha kommit hem, var han full redan när han släppte av barnen?
Medan Hanna tränar åker jag på affären och handlar lite mat, de har fina lakan och bäddset, så jag köper nya till alla sängarna. När vi kommer hem är Hanna ledsen för att tränaren ställt in hennes gradering, mannen säger att hon inte alls är sur för det utan det är jag som varit dum och elak mot henne... han säger jämt så, vet inte varför. Vill han försöka få barnen att tro att jag är elak? det krävs nog mer än att han säger det för att barnen ska tro det. Hanna blir mer ledsen och jag följer efter henne till hennes rum och kramar om henne och tröstar... hon lugnar sig och vi hjälps åt att bädda nytt i hennes säng. hon säger att det var jättemjuka lakan.
Jag fortsätter på Fannys rum. När jag ska gå in på vårt rum måste jag först gå igenom hallen, där sitter mannen framför datorn. jag ser att han slängt två tomma burkar under skrivbordet... han ser att jag tittar på dem och han blir jättearg. jag frågar om han druckit, han säger som vanligt nej. Fanny säger - det har du visst! Han börjar anklaga mig för att jag jämt ska bråka, att det är mitt fel att inte hanna fick gradera, jag frågar varför, han säger att jag måste ha sagt något till Hannas tränare, retat henne eller något, varför skulle de annars flyttat på den...
Den här gången går jag bara, jag orkar inte prata, jag vet vad han vill men jag orkar inte, så jag går in i vårt sovrum.
På vårt rum börjar jag ta bort de gamla sängkläderna, tjejerna kommer in till mig och slår på TV:n, vi sitter oftast i sovrummet och tittar tillsammans. jag börjar lägga på de nya lakanet, när mannen kommer in. Han är på krigstigen, han undrar vem som höjt värmen på pannan. Jag åkte först av alla och kom hem sist av alla, så jag säger att jag har ingen aning, han fortsätter att tjata på tjejerna så jag ber honom sluta, men då säger han att det är jag som gjort det, jag säger inget mer, jag vet vart det är på väg. Han kommer närmare och vänder mig mot honom, han ser att jag blir rädd, han flinar när han ser det... tjejerna börjar skrika åt honom att sluta, jag ber honom sluta, men han är redan för upphetsad, han gillar det... han är stor, tung och stark. han knuffar ner mig i sängen och jag skriker nej, för jag vet vad som kommer att hända, det vet barnen också, de skriker sluta hela tiden och försöker dra bort honom, men han har bara kalsonger på sig, de får inget tag och de hade aldrig orkat honom heller. Han knuffar ner fanny i sängen samtidigt som han sätter ett knä i min bröstkorg, jag skriker sluta, och då slår han mig över munnen.
Hanna springer upp och säger att hon tänker ringa polisen, han hör inte. Hon fråga och jag säger, ja ring. Men hon har aldrig gjort det förrut så jag vet inte, tror inte att hon tänker ringa. Jag blir uppdragen ur sängen och han håller i min arm hårt och drar mig ut i hallen, han säger att jag ska följa med honom ner i pannrummet så att jag själv kan se hur han vet att någon höjt värmen. Han säger att han satt tejp på för att markera om någon rört... jag kämpar inte emot längre. Han känner att jag slappnar av så han vänder sig om och flinar... jag tycker det är så makabert. Jag flinar tillbaka på samma vis, jag vet att jag provocerar, men jag vill visa hur det känns när han gör så. Det resulterar i att han tar tag i mitt ansikte med ena handen över kinderna och dunkar mitt huvud i väggen flera gånger, han slutar tvärt och jag känner blodsmaken i munnen... jag mår illa. Jag tittar upp på honom och der att han vänt sig mot Hanna som står med telefonen i handen. Hon har ringt 112... jag hör henne säga - Pappa slår min Mamma, ni måste komma fort.
Han sätter sig först ner och säger inget, Hanna säger -jag ringde polisen, de kommer. Han vänder sig mot mig och säger -Nu jävlar är det slut, du ska ut. Jag säger -Ja. Han säger -Om du säger något tänker jag jävlas med dig resten av livet... Jag tror honom. Men det är slut och det kan inte bara vara dåligt... 20 år av misshandel slutar nu, eller?!
Hanna är rädd och går ner i vardagsrummet, jag följer efter ner, men blir tvungen att sätta mig ner i trappen... huvudet värker och jag kräktes i munnen, men svalde... jag är rädd, han följde efter Hanna ner så jag måste försöka ta mig ner.
Jag kommer in i vardagsrummet, lampan i taket är trasig så det är mörkt där inne, men jag ser Hanna sitta i ett hörn av soffan. Han står i dörröppningen och skriker på henne... -Är du nöjd nu, ska du ha en Pappa som sitter i fängelset?! han fortsätter skrika alla möjliga hot, Hanna är tyst, men varje gång han är på väg in i rummet skriker hon att han stannar där ute, och han lyssnar faktiskt. Jag sätter mig nära henne och Fanny kryper upp bredvid mig, hon håller för öronen. Jag hör att han fortsätter men hör inte allt, huvudet är inlindat i bomull och värker... Han försöker intala oss alla att han aldrig slagit någon att han är snäll... Jag har aldrig slagit henne Hanna, säger han. Det fattar du väl, om jag slagit henne skulle hon vara död nu...
Polisen kom och vi åkte iväg till min bror... Där spelade polisen in ett förhör och knäppte kort på skadorna. Han blev häktad. Men jag berättar mer sedan, för det där var bara början. Eller slutet... har inte allt klart för mig än. Dagarna efter misshandeln är ett dunkel. Jag minns inte mycket. Egentligen tror jag att kroppen behandlar informationen och ser till att vi inte kommer ihåg det värsta för att skydda oss. Den här gången han slog var inte den första eller den värsta. Men det var den här gången som min modiga 12 åring ringde polisen för första gången, för att hon hade fått nog... Min hjältinna, min dotter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)