onsdag 19 maj 2010

Bra dagar

Mår rätt bra, det var skönt att höra att någon vill prata med tjejerna och kan hjälpa...

De var här idag, Fia skjutsade upp dem. Vi gick en sväng på stan. Första gången jag varit ute från avdelningen. Det var så mysigt att vara med dem en stund... fick en liten rosa gris som Fanny gjort på slöjden, den hade fått namnet Fia... =)

Hörde en sak härom dagen att personalen är som en påse med smågodis... det finns alla sorter, det gäller alla människor men just här får de namn som sega gubbar, skum bananer, syrliga karameller och söta nallar... rätt roande faktiskt.

lördag 15 maj 2010

Långt hemifrån...

Lördag 15/5

Klockan är strax efter 7 på morgonen, jag har som vanligt den sista tiden sovit dåligt. Inatt har jag dessutom känt av värken i ryggen. Inte så konstigt egentligen, jag får inte ens gå ut på promenader.

Jag har varit här i tre dagar nu och jag vill bara hem. Här är jag ensam, långt ifrån alla vänner och familjen...
Malin skulle berätta igår för tjejerna om att jag blir kvar i tre veckor, enligt planeringen, jag vill helst åka hem så fort som möjligt, jag saknar dem så mycket. 25 mil bort är de, jag vill ha dom här nu, krama om... höra deras röster. Hannas röst har på sista tiden blivit rätt gnällig, men hon vill också vara pre-tonåring precis som sina klasskamrater, men hennes kärlek lyser igenom, hon är ingen som kommer revoltera mot Mamma och pierca sig i tungan eller tatuera sig... hon har ett mål i livet, det har hon haft länge. Hon ska bli veterinär.
Visst kan hon vända och bli "värsting" men det är isåfall omständigheterna runt omkring som kommer att göra det valet åt henne...

De senaste dagarna har varit jobbiga... jag inser först idag vad mycket jag varit med om,och hela tiden dyker nya saker upp... för visst vet jag varför jag har sån värk i ländryggen... Så många gånger han sparkade där, när jag blivit liggande efter slagen. Varje gång jag kurat ihop mig för att skydda ansiktet.
Skyddar ansiktet för att ingen ska kunna se, fråga eller undra vad som hänt. Ibland hinner jag inte skydda ansiktet, han håller fast mina armar med sina knän och slår med knyten näve, men också öppen hand... Han har ett makabert leende på läpparna under tiden...

Hittills har jag inte velat berätta om vad jag varit med om, för att skydda mig och honom, vår familj. Vad hjälper det mig egentligen. Här känner jag mig tvungen att berätta allt, men det tar emot.

Igår skrev jag ett brev och berättade om det sexuella våldet och undrade också om jag fått bestående skador efter det. Jag funderar på om jag ska berätta om sparkarna, eller om jag bara ska låta det vara...

Jag får gå ut tillsammans med någon personal en gång i timmen för att röka, men bara fram till 17. Sedan får jag vara inne. Idag skulle de ta upp om jag kunde få gå ut själv. Det skulle vara skönt att ta en promenad. Åtminstone för att köpa cigaretter.

Fia sa igår att hon kunde komma upp på onsdag och ta med sig tjejerna. Det skulle vara så skönt att vara med dom ett tag.

En annan vän ringde igår och pratade, han får mig att tänka på annat, det är skönt att ha en sån vän, även om jag inte vill berätta allt som händer. Han har frågor som jag inte vill svara på...

Malin säger att hon kan ta hand om barnen den tid jag ska vara här och det känns tryggt, jag vet att de har det bra där.

Jag pratade med Lars också och berättade vart jag var, samtalet bröts. Mottagningen på mobilen är jättedålig. Hans fru har lyckats ringa de gånger jag varit upptagen med annat. Hon säger i sms att hon tycker jag ska kämpa...

Jag tycker fortfarande att hjälpen kommer i fel ordning. Som jag har kämpat för att någon ska lyssna på barnen. De vill inte träffa pappa, men ingen vill höra. Han har fått ett skyddat umgänge med barnen från tingsrätten, men sociala som skulle skicka in ett föryttrande har inte frågat barnen vad de vill, de skrev väldigt lite fakta, ungefär att barnen bor hos mamma och har inte träffat pappan sedan oktober.

Det står inte att de bevittnat våld och att Hanna var den som ringde polisen den där kvällen i oktober... det står inte heller hur rädda de är för honom, eller att han har problem med spriten.

Nu är bollen i mina händer, men jag kan knappt ta beslut om vad vi ska äta till middag. Jag vet att jag inte kan ta ett beslut att skjutsa dit barnen mot sin vilja för att träffa den man som är deras pappa i biologisk mening... men vilken pappa är han i något annat avseende. Vart finns kärleken, tryggheten eller värmen som barn, ja alla människor i nära relationer ska visa varandra för att känna sig bekväma i situationen.

På rättegången tittade jag inte på honom, men Gunilla har berättat i efterhand att han hade ett leende på läpparna. Så typiskt honom, men det innebär ända att han faktiskt är lite nervös. Han skrattar på begravningar, han vet inte hur man visar riktiga känslor, har aldrig bett om ursäkt någon gång, har aldrig ånger för det han gjort... Han förstår inte vad han gjort, och tjejerna kan bli riktigt irriterad på honom efter varje vansinnes utbrott, när han säger att han inte gjort något, fast jag ligger där blåslagen, eller blödande så står han där och säger att han inget gjort... helt oförstående, då blir han ännu argare på mig och tycker att det är något jag gjort mot mig själv för att barnen ska tro att HAN, den snälla, underbara, genom goa människan har gjort något sånt. Att han skulle vara ond finns inte på världskartan... ingen skulle tro mig säger han. Så är det kanske, men vi vet, vi i familjen.

Han förstår inte att han sårar barnen när han hela tiden hävdar sin oskuld... de litar inte på honom. Menar han att barnen är så manipulerade utav mig att de inte ser vem som slagit.

Jag vet inte vad han säger till sina släktingar, jag tycker bara att det är synd att de tagit avstånd från barnen... vi hade god kontakt med hans föräldrar, tjejerna trivdes väldigt bra där med farmor och farfar. Men de har brutit all kontakt med oss. De fick var sitt julkort i vintras, men Hanna kastade sitt utan att läsa det. Fanny fick ett kuvert från dem när hon fyllde år, men kastade det utan att öppna det, hon såg på handstilen att det var farmor som skrivit, hon sa att om de vill mig något får de komma hit.

Jag pratade med farmor några dagar efter polisen hämtat Peter, hon sa att hon sovit dåligt efter det som hänt, men hon la skulden på mig. Jag kände att det är inte jag som ska kontakta henne i framtiden, men jag sa ändå att jag vill att hon ringer barnen, och det skulle hon göra... tvärt i samtalet blev hon irriterad och sa att nä, du får ordna ditt liv på ditt håll, så ska vi hjälpa Peter från vår sida. Jag sa bara Ok. Sen la vi på. Sedan dess har jag inte pratat med någon av hans släktingar. Och inte har de ringt barnen heller.

När Peter släpptes från häktet började han skicka sms till barnen, det började redan på fredagen, då hade han för övrigt bytt lås på huset... han hade sagt att han inte ville ha någon som sprang omkring där, när han inte han var hemma. Det har resulterat i att vi nu 7 månader senare fortfarande inte har några av våra saker... eller jo, några saker som min bror hämtat, men det är långt ifrån allt. Det var hans mamma som berättade att han bytt lås, och jag sa bara förvånat att han inte har rätt till det eftersom det är vår gemensamma bostad och att vi måste få våra saker, lät hon väldigt förvånad och sa att det har han väl visst rätt till, han bor ju där. jag frågade om hon trodde att någon ens skulle åka dit utan att han vet om det, för han har ju ändå besöksförbud... vi vill ju inte riskera att stöta på honom, då var hon tyst, det var innan hon sa att hon mått dåligt, för övrigt frågade hon aldrig hur barnen mådde...

Sms:en Peter skickade var på fredagen 22 st på lördagen 43 st 5 st på söndag och 2st på måndag. Samma sms till båda barnens mobiler... Fanny hade glömt sin mobil hos en kompis så hon hade inte läst dem, Hanna fick dom men läste dom inte, hon kastade bort mobilen och sa inget förrän på måndagen, då hon ville ringa en kompis... vi hämtade Fannys mobil på tisdagen och jag blev riktigt brydd över mängden sms han skickat. 73 st på 4 dagar... de flesta var korta, sov gott eller god morgon, och det är väl kanske ok, men sen var det en hel del som började med "hälsa Lena att..."

Det var hotfulla, elaka sms som vilken människa som helst hade sett som hemska. Han får ju egentligen inte försöka sig på att ta kontakt med mig på grund av besöksförbudet, och jag borde ha visat polisen sms:en, men jag bara tryckte "radera alla", jag blev så rädd. Efter det bytte tjejerna mobil nummer och Hanna anmälde sin mobil som försvunnen... 1500 kronor plus 250 kronor/st för att få skyddat nummer till båda mobilerna. Men advokaten sa att när de själva vill ha kontakt med pappan så kommer de att ge honom numret, men bara när de själva vill...

Varför är jag då här?

Jag blev egentligen rädd för mina tankar redan när en vän försökte ta sitt liv, jag tänkte "vad skönt!" istället för "varför?" som borde varit den normala tanken. Jag träffade min kurator på måndagen eftersom jag sovit dåligt sista tiden, eller egentligen hela tiden, men sista tiden har livet flutit på utan mig, jag har legat i sängen och inte fått något gjort, inte städat, inte ätit, inte tvättat,inte betalat räkningar, knappt klivit upp för att åka på jobbet... Jag fick sömnmedel med mig hem och tänkte att om jag tar ut alla och tar dem inatt när tjejerna sover, så får jag sova till slut, de behöver inte mig just nu. Kuratorn blev orolig för mig och när jag inte svarade i telefon kontaktade hon min chef, även om jag redan talat med honom om mina tankar... Det blev ordnat med vistelse på annan ort, vilket jag tackade nej till, men min svägerska övertalade mig att jag skulle tacka Ja, när jag nu fick hjälp... en taxi hämtade mig någon tid strax efter det, jag hann säga adjö till tjejerna väldigt snabbt... Det känns inte som frivillig vård, men det är det väl egentligen, de kan ju inte hålla mig emot min vilja... men som Pappa sa när vi var liten " din vilja hänger i trätopparna..." vad betyder det egentligen. Att det var han som bestämde såklart men hur egentligen menade han...

Jag har fått sån ångest över vilken värdelös människa jag är som inte kan få någon annan människa att se vad jag ser... vad mina barn behöver. Frustration över att ingen lyssnar. Men också tankar på varför tjejerna själva inte uttrycker det till någon annan än mig. Visst säger Malin att hon ser att Hanna ser ledsen ut, men tjejerna berättar inte för någon...

Jag hoppas att de får någon kontakt kanske via BUP, eller något, där de kan känna att det är okej att säga vad man känner, inte försöka vara snälla och duktiga hela tiden.

Det äldsta barnet tror att jag svikit honom genom åren, fast jag i själva verket skyddat honom från den livssituation som jag levde i med Peter, han hade det bättre hos sin egen Pappa, fast han kanske inte själv tyckte det. varje gång han var hos oss var Peter snäll... Sonen tror att han är jättebra, men vet inte vad Peter sa om honom bakom ryggen på honom.

Hanna sa härom dagen då hon fick veta att sonen blivit kallad av Peter som karaktärsvittne under rättegången i misshandeln. Att han skulle bara veta allt Peter sagt om honom... mmm, men det är väl tur att han inte vet det egentligen, sa jag. Vem vill höra sånt...

Jag sa upp kontakten med min son för några år sedan, det gjorde jag för att det blev ohållbart... det destruktiva livet med Peter, tillsammans med arbetet på en intensivvårds avdelning, där mycket tragiskt händer och sonens problem allt i en tragisk röra, det blev för mycket... kanske borde jag redan då ha tagit beslutet att lämna Peter för att hjälpa min son istället. Men jag gjorde inte det, var det rätt eller fel?! vet inte...
Redan när sonen var liten var det problem, med det umgänget från pappans sida, men många gånger också från Peters sida... det passade aldrig att sonen skulle komma, jag fick aldrig känna att det faktiskt var roligt... känslan av skam att ha ett barn med någon annan än Peter inför hans föräldrar, han ville inte att jag skulle berätta... den personlighets förändring han gjorde inför honom och den man han var inför mig var skrämmande redan då...
Sonen är vuxen idag och tar sina egna beslut. Om han egentligen vet vad han gör eller bara njuter av att någon ger honom uppmärksamhet, det vet nog inte ens han.

Jag har haft mörka tankarna om olika saker runt omkring mig, tänk vad man kan göra med bara en soppåse på salen... Självmord alltså... eller varför inte ta den där pennan som ligger där, sticka in något kärl eller varför inte plastblomman som hänger på väggen, den kan man kväva sig med, eller gaffeln, eller kniven vid matbordet... de har inte full koll på oss... jag skulle nog till och med kunna ta tavlan där på väggen och slå sönder ramen och skära mig med den... om jag säger att jag ska duscha får jag vara ifred några minuter, då hinner jag...

Men nu har jag varit här i några dagar, jag vill leva, men ibland kommer tankarna, de mörka... när som helst... men mest på natten. De säger att de ska hjälpa mig här, men om inte barnen får hjälp är det bortkastad tid på mig... är situationen densamma med barnen, att de inte får hjälp, så är jag snart där i mörkret igen...

Varför kan bara jag se, varför kan ingen annan se hur de mår och fråga dom vad de vill.

Sociala skulle bara veta vad deras agerande gör...

Hoppas jag får gå ut idag.

lördag 8 maj 2010

Som en berg och dalbana...

Jag tog med mig datorn på balkongen. Himlen är helt blå och på gräset går två skator och pickar i löven, småfåglarna kvittrar... får mig att le.

Ändå går känslorna upp och ner, ibland mår jag rätt bra, som när jag är på jobbet... där finns inte utrymme för att må dåligt själv, där får jag hjälpa. Eller blir sedd...

Men sedan händer något som sänker mig.

Inatt försökte en kompis i Stockholm att ta livet av sig, kanske har hon lyckats nu... hon är medvetslös. Oron gnager, jag förstår det jätteväl, vi har prata mycket om det, oron är, om hon någonsin kommer tillbaka till oss... Viljan att försöka ta livet av sig är ett gift... så svår att styra bort. Hon vet att hon har människor som bryr sig om och vill hjälp. Jag hoppas så att hon inte får som hon vill den här gången... vill krama om, höra rösten, känna energin... Har gråtit som en tok... bad till någon högre makt att det inte är så här det ska sluta.

Så många gånger vi pratat om att ta livet av sig, jag känner igen allt hon säger... jag har bestämt mig för att det ändå är mod. jag har aldrig gjort det, men jag förstår det, eftersom jag också har de tankarna. Jag försvarar det inte, men när man inte ser någon annan utväg eller när man fastnat i sin egen ryggsäck/källare, är det bara en sak som lockar. Livet efter detta... ett bättre liv.

lördag 1 maj 2010

1:a maj

vi hörde och såg maj-tåget från balkongen. Fanny skulle ha varit med och drillat, men hon hade feber imorse så vi fick titta på istället, nästa gången kanske jag kan vara med, sa hon... mmm, nästa gång, det är ju rätt kallt också.

Hon gick och la sig, sov fyra timmar vaknade med huvudvärk, lilla sunnygirl... så ont att hon satte sig på golvet när hon försökte kliva upp, -Mamma, hjälp mig på toaletten, sötis...

Vi tittade på en lägenhet inne i stan idag, den var fin. Man börjar genast möblera om där, vi har tackat ja, men det är fler som ska titta imorgon... Jag tänker ringa igen på måndag morgon. Vi måste komma härifrån nu... Vet inte om det löser något, men vi får mer pengar över iallafall.

Åt en trevlig middag med min bror med fästmö, buffé... alldeles för mätt. är nästan hellre hungrig än proppmätt... men trevligt var det.